Om bara några dagar får jag göra något som jag älskar. Jag får sätta mig I min bil och köra ungefär 25 mil norrut. Längst den otroligt tråkiga E4:an kommer jag att beta av mil efter mil. Jag kommer lämna en stad jag älskar för att möta en annan. I skrivande stund sitter jag I en lägenhet I Danderyd, strax utanför Stockholm. Sveriges största stad, vår huvudstad. Det är lördag morgon och jag har precis slutat jobbet, åkt igenom ett trött Stockholm som precis börjat vakna till liv efter två timmars sömn. Längs Valhallavägen rastar några sina hundar, några är på väg hem från var de nu sovit natten innan dagen efter, några är på väg till sina jobb och några på väg hem från sina jobb. Stockholm är sällan så magiskt som dessa få timmar just innan solen kikar upp och väcker staden. Det är en fantastisk stad jag bor I. En stad jag älskar.
Men det finns något som Stockholm aldrig kan slå. Att komma hem till mitt älskade Hälsingland. Min kära hemkommun, Söderhamn. Min fantastiska uppväxtort, Marmaverken. Det kan Stockholm aldrig tävla med. När jag ser sjöarna runt Tönnebro fylls jag av en varm känsla. För jag vet att jag är hemma. Jag är hos mina rötter och min familj. Jag är hos mina allra käraste vänner.
Jag påminns, dessa stunder, om varför jag älskar Marmaverken, Söderhamn, Hälsingland. De fantastiska skogarna runt Växbo där jag spenderat mina somrar som barn, de vackra Dellensjöarna, Söderhamns oslagbara skärgård. Men framför allt tänker jag på stranden, Skäret I Marmaverken där jag och några av mina absolut bästa, och äldsta vänner nyligen samlades och gjorde upp en eld I Oktobermörkret. En underbar plats. Ja, jag vet, superlativen duggar tätt. Men det finns inga andra sätt att beskriva vad jag känner.
En styrka I små städer som Söderhamn, är hur sammansvetsade vi alla är. Jag har samma vänner nu, när jag är 25 år, som jag hade när jag var 5 år. Jag har lagt till en hel del vänner, men jag har tappat väldigt få. Trots att alla I mitt gamla kompisgäng flyttat land och rike runt så har vi alltid haft relationen till varandra kvar. Samma kravlösa känsla som när vi lekte I skogen bakom vår lågstadieskola. Skillnaden nu mot då är att jag nu hjälper min absolut bästa vän, Niklas, att bygga ut huset han växt upp I, då pallade vi äpplen av våra grannar.
För ett antal år sedan skämdes jag nästan över att komma från Söderhamn. Nu är jag tvärtom, väldigt stolt över var jag kommer ifrån. Och vem skulle inte vara det. Staden har gett mig vänner jag aldrig kommer förlora och som alltid finns för mig, jag har min älskade familj, vi har så många talangfulla människor och vi har en rik historia att luta oss mot. Vi har människor som brinner och människor som skapar möjligheter för sig själva. Vi har enorma möjligheter att vara kreativa.
Till alla som bor I Söderhamn, fråga er själva varför det är så jäkla skönt att komma hem efter att ha rest bort.
Till alla er som flyttat från Söderhamn, fråga er själva varför det är så jäkla skönt att komma hem.
Jag kommer en dag att flytta tillbaka till Marmaverken, det har jag alltid vetat. Och det kommer aldrig att förändras. Om det händer om ett år eller den dag jag får barn vet jag inte. Men det kommer att hända, För jag älskar Söderhamn. Med alla brister. Och med alla styrkor. Om några dagar ses vi igen och jag kan knappt bärga mig. Den här gången väntar så otroligt många möjligheter.
Det ska bli så otroligt koolt att få vara med när vi gör Söderhamn ännu bättre!
Hejdå Söderhamn, vi ses på måndag!
